Hösten 2017 - Medveten Närvaro

”Två” jag

Efter att ha lagt grunden för det som är vår medvetna närvaro, genom vilken allt vi kommer i kontakt med i vår kropp och vårt sinne upplevs direkt, oförfärat, fritt, öppet och ickedömande, så ska vi nu ägna ett par veckor åt vårt ”andra” jag, det som troligen upplevs lite mer påtagligt.

Jag som kropp

Det som du till vardags kallar ditt jag är troligtvis något som du förknippar med det som din kropp sysselsätter sig med och som du känner att du relaterar till och identifierar dig med. Vi kan alla skriva hela listor som börjar med Jag är… och så något attribut som beskriver detta jaget. Vart och ett av de påståendena om oss själva tror vi på och de gör att vi upplever någonting utifrån vad vart och ett av de påstående om oss själva ger upphov till. Jag är sjukskriven. Jag är stark. Jag är lugn. Jag är kreativ. Jag är kvinna. Jag är snabbtänkt. Jag är… osv,osv, osv.

Vad vi än säger om oss själva så ger det upphov till någon typ av sensationer som i sin tur inspirerar våra beteenden, reaktioner och tankemönster. Det spelar ingen roll om det är positiva eller negativa attribut som vi ger oss själva, inget av dem kommer att fånga in dem vi verkligen är på ett riktigt sätt. Det är p g a ord som vi satt på oss själva som vi blir osäkra, har dålig självkänsla, jagar lyckan utanför oss själva, håller oss ständigt sysselsätta så att vi ska få en respit i vårt aldrig sinande tankeflöde om det som pågår.

Men, de vi verkligen är låter sig inte fångas i ord. De vi verkligen är är den här rena, fria och ickedömande upplevelsen som uppstår helt oförfärat, fritt, öppet och mottagligt i detta exakta nu.

Jaget som identifierar sig med det som kroppen gör, säger, känner, upplever kallar vi egot eller det separerade självet. Det ser sig självt som en egen existens bland andra egna existenser, alltså andra kroppar. Vi kommer in mer på just det nästa vecka.

Medvetenhet

Så som de flesta av oss kan relatera till vår existens i dag är att vi har en själ som följer med kroppen. Den är, vad jag har lärt mig och som jag tidigare också har lärt ut, kopplad till det ”större” medvetandet, det som genomsyrar allt liv, det som allt är del av och där vi alla förenas som en. Var den här vår själ finns har vi nog väldigt olika bilder och förnimmelser  av. Det är i alla fall här vi sägs ha vårt sanna jag, det som är sant i oss. Och själen som begrepp känns också någorlunda lättillgänglig för oss. Den gängse uppfattningen är troligtvis att vi upplever att själen finns oss nära.

När det gäller det här med medvetandet, så sägs det mycket om det både i mer vardagligt tal, där vi kan bli medveten om en egenskap som inte är så bra t ex, eller i ett mer andligt perspektiv där medvetandet är något som vi strävar efter att förhöja, förfina och ”aktivera”.

Ökad medvetenhet, förhöjt medvetande och Kristusmedvetande är några benämningar man använder i de olika traditionerna. Meditation och olika yogiska övningar sägs öka medvetandet. I det har jag aldrig riktigt vetat hur. Jag har förblivit omedveten på något sätt i dessa sammanhang, och genom det outtalat ofullkomlig. Det finns alltid något jag kan göra bättre, mer hängivet, mer disciplinerat. Vi har alla ett medvetande, säger de. Och sedan har vi ju det undermedvetna, det omedvetna, supermedvetandet…

På senare tid har min upplevelse av det här helt förändrats. Jag upplever i stället att när jag är i mitt s k sanna jag, den här närvaron som vi till en början upplever genomsyra vårt liv lite i bakgrunden, så är det inget speciellt som händer. Det är så otroligt naturligt att vara vårt sanna jag att det enda som uppstår är den här känslan av att ”jaha, är det det som det handlar om”. Egot, eller det separerade självet, väntar sig något stort, att något omvälvande ska hända.

Vårt sanna jag, medvetandet, har ju varit med oss hela tiden, hela vårt liv, och när vi börjar öppna oss för det så är det så välbekant och hemma att det bara känns som att landa på rätt bana. För det behövs inga kickar, fyrverkerier och andra storslagna sensationer i kroppen. En stark sensation är inte lika med ökat medvetande. Vi är alltid vårt allra högsta medvetande och ju mer vi tillåter oss själva att uppleva bortom orden, känslorna och sensationerna, desto mer kommer vi att vara i kontakt med det.

För jaget som identifierar sig med kroppen handlar allt om vad vi gör och att vi gör det med tiden som riktmärke. För vårt sanna jag finns bara upplevelsen av det här ögonblicket; oförfärat, öppet, rent, ickedömande, fritt – och det är när vi ger oss själva just den här tillåtelsen att vistas i det som det inte går annat än att vara lycklig och känna djup frid. Vi gör inget för att få frid, vi lutar oss helt enkelt bara in i det som finns tillgängligt här och nu och har ingen agenda med det som är. Just det här med agendan bakom det separerade självet ska vi fördjupa oss i om några veckor.

Jag som medvetande

Jag är övertygad om att vi alla finns likvärdiga och med samma möjliga utgångspunkt. Det hör det separerade självet till att tro att vissa är bättre eller sämre än andra. Vårt sanna jag drivs inte av det. Vet faktiskt inte ens vad det är. När vi har det separerade självet som vår främsta vägledare, så blir det gärna så att t o m i de sammanhang där vi pratar om medvetandet (kärlek, glädje, frid), så uppstår idén om att några få speciella och utvalda har ett förhöjt och ”aktiverat” medvetande. Ur det uppstår det i sin tur oundvikligen en extra respekt, beundran och t o m idoldyrkan gentemot dessa människor. De är där och vi är här. Separerade.

I stället är det så, utifrån det perspektiv jag övergått till att lära ut, att alla har ett ”aktiverat” medvetande. Det är vad vi alla, bortom kroppen och sinnet, ”består” av. Det är det som vi de här veckorna har fått uppleva som oss alldeles nära, alltid tillgängligt och helt och hållet nåbart. För oss alla. Alla har samma medvetande. Och hos var och en av oss är det precis samma medvetande när vi föddes som när vi dör. Det är ingen skillnad på mitt medvetande idag än mitt medvetande som 3-åring. Vi pratar inte intellekt nu, utan det som är verkligt medvetande. Någons medvetande är inte mer utvecklat än någon annans. Det är och förblir detsamma oavsett om sensationerna i kroppen, som uppstått av tankar, är behagliga eller rasar på och skapar kaos i känslorna. ”Bakom” varje upplevelse finns vårt medvetande stabilt, öppet, ickedömande, fritt, rörligt, tomt och rymligt, som vi redan varit inne på.

Det som det separerade självet har allra svårast för är denna öppna, tillåtande, motståndslösa, mottagande kvaliteten som vårt medvetande har. Det drar upp alla möjliga vältaliga argument för att sätta sig emot medvetandet. Det separerade självet älskar historier om sjukdom, katastrofer, misär, men också solskenshistorier, framgångshistorier och vad den och den kroppen sa och gjorde. Vi som separerade själv kopplar gärna ihop det här att vi är medvetna med hur mycket vi känner till katastroferna som händer i världen. Det är vad som gör oss medvetna, säger det separerade självet. Och här kan något separerat själv utropa ”Jamen, det är ju precis så det är!” Och en rad av bevis för att detta är sant följer på det. Och vårt sanna jag, vårt medvetande, bryr sig inte om det. Det förblir öppet, motståndslöst, fritt, ickedömande och blankt.

Övning

Den här och följande vecka ska du få skifta din uppmärksamhet och närvaro mellan dig själv som medvetande och dig själv som kropp och sinne. Du behöver inga specifika omständigheter, men vill du kan du ta hjälp av den här veckans fysiska övning som är en självmassage.

• Sitt bekvämt i trosor om du vill massera dig själv med olja, annars går det bra genom kläderna också.
• Börja med benen och knåda, stryk, massera med cirklande rörelser och rör dig uppåt.
• Ta det du kommer åt av rumpan, magen, ländryggen.
• Massera sidorna av överkroppen och det du kommer åt av på ryggen.
• Fortsätt med fingrar, händer, armar, axlar, nacke, öron.
• Käkar, kindben, näsa, ögonbryn, tinningar, panna, hjässa och skallen, dra lite i håret.
• Avsluta med fötterna.

Samtidigt som du går igenom din kropp, öppna dina händer så att du känner att de är öppna, fria och vägledda (sätt inga ord på upplevelsen, var bara öppen och mottaglig). Känn hur kontakten mellan dina händer och de olika kroppsdelarna samspelar och känn upplevelsen genom dig, inte två händer på dig.

Gå sedan in för att sätta ord på allt du gör, känner och upplever. Känn påtagligheten i kroppen, i sensationerna, i tankarna. Benämn allting som händer. Känn att du har gränser, att sensationen har en plats och se hur du vill ha mer av det som är skönt, känn in suget efter det som känns bra. Tvinga in upplevelsen i ramar (skönt, inte skönt, ont, välbehövligt, mjukt, varsamt, åh varför gör jag inte det här oftare osv).

Släpp sedan upplevelsen fri igen. Släpp orden och bara upplev. Upplev det som kanske inte är lika skönt som något annat helt öppet och ickedömande, ta emot det helt fritt och helt utan önskan om något annat än det som är. Släpp det som är skönt också, försök inte ge dig själv mer av det speciellt. Släpp också kroppen och upplev det som händerna gör bortanför det fysiska genom din närvaro. Upplev hur fria sensationerna, känslorna, tankarna är och hur de inte riktigt får något ordentligt fäste i kroppen. Allt är fritt, öppet, tillåtande. Kom ihåg, inga tankar om det du gör, bara upplevelse!

Kom tillbaka till det här påtvingande sättet igen. Sätt ord på det du gör, det du upplever, hur det känns. Komplicera det hela med många tankar om det som är. Försök fånga sensationerna och tankarna och göra dem speciella för upplevelsen. Känn skillnaden mellan ”åh, vad skönt” med ord och sedan bara som upplevelse utan ord och utan att favorisera just den tanken.

Ta dig mellan dessa lägen av påtaglighet och separation (handen är separerad från den kroppsdel den rör, upplevelsen är separerad från sig självt) och frihet och öppenhet (det är inte en hand som masserar, handen är en del av hela upplevelsen och den skapar en helhet som hör ihop med sig självt). Ge gärna en halvtimme några gånger under de kommande två veckorna åt det här. Ta det också med dig in i livet och använd i alla möjliga olika situationer.

Inför veckan (2 veckor)

Det blir inget blogginlägg nästa vecka då jag är på en spännande kurs i yoga och vår beroendepersonlighet. Just det här med våra beroenden, som handlar om så mycket mer än att vara narkoman eller alkoholist i dag, kommer vi också in på framöver genom det separerade självet.

Precis som i övningen här ovan kan du de kommande två veckorna utforska dig själv ur dina ”två” jags perspektiv. Bjud in det här att du vill kontrollera saker, händelser, möten och sådant som ska hända. Känn motståndet till det som är, tillåt dig att känna det. Lägg också märke till hur du gör för att få som du vill när andra är inblandade. Känn hur du vill kontrollera och styra.

Använd sedan samma situation och släpp i stället taget om den. Se vad som händer i dig när du släpper samma möte och händelse fri och inte har någon som helst baktanke med den. Låt din fria närvaro få vägleda situationen, personen, händelsen en stund. Det gör du enklast genom att helt enkelt dra dig tillbaka från att sätta ord på det som är och övergå till att bara uppleva det som pågår genom sensationerna, känslorna, tankarna. Gå sedan tillbaka till kontrollen, avsikten, baktanken med det du vill och upplev dig själv därifrån en stund. Och så återigen till det fria, tillåtande och öppna i dig.

Vi har alla båda dessa aspekter av vår tillvaro aktiva, så det kommer inte att vara något problem att nå något av dem. Det handlar mer om hur ärliga vi vågar vara i detta. Men vet om att hela världen består av människor som försöker och vill kontrollera det som händer dem. Vi är i mycket gott sällskap och har inget att skämmas över. Vi är i stället på en väldigt bra plats för att börja befria oss från det som vårt sinne håller just oss fångna med. Det kan vara idéer om vem jag vill eller borde vara som förälder. Bilden jag har av mig själv på min arbetsplats. Vad jag vill i mina relationer.

Det som vi har en stark strävan efter blir ofta i stället till begränsningar och motstånd till det som är. Varför behöver jag peppa mig själv för att göra något? Våga uppleva dig själv utan det där peppet! Vad är det för tanke som du tror ska manifesteras genom dig i så fall? Känn hur påtvingat peppet är. Du är inte beroende av något pepp – det är alltså inte peppet som är grunden till att vi får saker gjorda. Återigen, upplev!

Någonting händer som du spänner dig emot; vad är det som uttrycker sig som motstånd i den här situationen? Vad händer om jag släpper den helt fri från ambition, målsättning och strävande? Om jag tar bort min ambition, min strävan, min målbild, vad är jag rädd för ska hända då? Är det här en stor grej för dig har du ett fantastiskt tillfälle att experimentera med och uppleva dig igenom rädslan.

När vi är vårt sanna jag, vår öppna, fria, ickedömande och motståndslösa närvaro, kan saker hända som verkligen är bra för oss. Vi känner oss levande, som att allt flyter på och att allt stämmer. Vi är alltid vägledda och väl omhändertagna i varje givet ögonblick. Vi har en förvirrande tro att när vi stänger in saker och sätter ord på dem så har vi till viss del manifesterat dem. Det är en fantasi.

Vad tror du att det beror på att vi sällan tycker om auktoriteter? Att någon säger till oss vad och hur vi ska göra något? Vad tror du att det beror på att vi vill styra händelser och människor efter vår vilja och samtidigt, de gånger vi gör det, så gör vi det inte med glädjen spirande i bröstet? Varför känns det inte riktigt bra att prata illa om någon? Att skylla saker på andra? Vad tror du att det beror på att vi sällan löser ”problemen” genom att prata om dem, älta dem, rikta all tänkbar negativ energi mot dem?

Ditt och mitt sanna jag är och förblir fritt, motståndslöst, öppet, ickedömande, oförfärat och tomt i vad som än uppstår. Det finns bara en tid och det är det här sammanhängande och eviga nuet. Ingen början och inget slut. I det här sammanhängande nuet är allt rent och det finns inte något att vara rädd för eller sätta sig emot. Det är först när en tanke blandar sig i som det uppstår reaktioner i form av påföljande tankar, av sensationer, av känslor. Innan tanken, i det som är det sammanhängande nuet, behöver jag inte ha motstånd till någonting över huvud taget. Det finns nämligen inget där att ha motstånd till. Här är allt ren kärlek, glädje och total frid. Och det är också det som vi är helt naturligt i vår kärna.

Problem, kriser, identitetsproblem, olycka, sorger, trauman… pågår de, alltså händer de, i detta exakta nu? Om du står här utan någon tanke om det som är, vad är dina problem då? Var finns din stress om du stannar upp innan tanken och sensationen av din stress dragit igång? Om du klankar ner mycket på dig själv, vad finns det i detta tomma, fria, öppna och ickedömande nu att inte tycka om, att sätta sig emot, med dig? Vart finns din depression om du inte kan tänka alla tankar som är förknippade med din nedstämdhet och din identifiering med dem? Utan tyngden i sensationerna? Vart finns dina uppnådda mål och dina framgångar om du tar bort tankarna på dem i detta nu? Vad ska du binda fast dig själv vid i detta fräscha, exakta och helt tomma nu om du inte kan tänka dig till ditt problem, dina glädjeämnen, din frid, dina göromål? Och varför skaver det så att behöva vara bunden vid sådant som kroppen och sinnet hittar på?

Kontemplera, upplev och experimentera med detta under kommande två veckor. Vad helst som uppstår, ös på med tankar om det, spä på med minnen osv och upplev dig själv där. Släpp det sedan fritt genom att ta dig till din närvaro som finns i din upplevelse bortanför tankarna och kroppen, alltså i ”utrymmet” innan en tanke eller sensation slog rot, och var där så länge du kan. Du kommer av gammal vana att halka tillbaka till tankar om det som är, det som varit och det som ska bli ganska fort. Det gör inget, upplev dig själv därifrån genom ditt fria, ickedömande jag som inte har en baktanke om någonting (inte ens att uppleva detta fritt, öppet och ickedömande 😉 ). Ha ett par riktigt intressanta och spännande veckor!

Sat Nam!